Män. Människor. Män i skor. Mycket märkligt. Så mycket de påverkar och så oberörda de verkar. Hur kan de fastna utan att förstå? Varför känner jag utan att känna dem? Finns jag i deras tankar när jag enbart tänker på dem? Jag vill verka kall men jag kan inte kyla ner mina känslor. Det gör ont men smärtan verkar förstå att den ska attackera mig. Varför låter jag mig falla för de värsta? Jag gör det. Sätter punkt. Sen gör jag det om igen.

De vackra, fina, fantastiska ger mig allt jag kan önska mig. Men jag väljer de som sårar och smärtar mig. Varför? Är jag dum? Är jag farligt fånig? Lyssnar jag för mycket på mitt hjärta? Eller för lite? Eller vad gör jag för att falla fel? Om livet fortsätter ge mig sådana fallgropar vill jag inte falla för fler. Om jag bara kunde få hamna rätt. Somna i rätt famn. Inte i en som vänder ryggen till. Inte i en som lämnar mig ensam i mörkret. Inte i en som håller någon annan lika ömt som mig.

Den dag han finns vid min sida - märker jag det? Märker jag? Jag har haft det, men avvisat det. Jag har sett det, men blundat. Jag har förstått, men för sent. Tänk om jag hade min chans, min vinstlott, min enda möjlighet till det man kallar trygghet. Tänk om det inte kommer tillbaka igen? Tänk om jag skulle nöjt mig med det som var? Varför? Ska man nöja sig med något som inte känns helt rätt? Nej. Det kan inte vara så. Inte i min värld. Det ska vara allt eller inget.

Man kan inte ha ett liv som bygger på en ostabil grund. Inte något som kan vara något det inte är. Jag måste få allt. Känna allt. Vilja allt. Hur kan det kännas så hopplöst? Det som verkat så bra, känts så rätt, varit så nära rätt har ändå varit så fel. En känsla ska vara en vägvisare, men min kompass verkar ha fastnat. Om jag går dit mitt hjärta och mina känslor väljer att gå kommer jag att fortsätta snurra runt i cirklar. Cirklar som går runt, cirklar som inte har något slut, cirklar som utmattar mig. Känslomässigt utmattar mig. Går det? Ja, verkligen.

Många gånger önskar jag mig mer styrka. Jag känner mig så svag. Sedan så full av livskraft. Plötsligt är jag oerhört vek igen. Det går i vågor. Det kastar mig upp och ner, fram och tillbaka, vrider mig ut och in. Jag känner allt och ingenting. Så rätt i livet, men undrar ändå om allt bara är fel? Gör jag rätt val? Borde jag välja annorlunda? Ska jag tänka på mig? Eller på andra? Jag önskar svaret var klart och tydligt. Jag borde svara att jag ska tänka på mig själv.

Men alla har inte samma åsikt, vem ska jag lyssna på? Vem bör blandas in när jag ska göra mina val? Familj? Vänner? Sverige? Europa? Världen? Eller bara jag själv? Den dag jag vet vad jag vill göra så gör jag det. Jag kan inte vänta. Jag bör inte vänta.

Skjuter jag upp livet kanske jag aldrig hinner leva det. Väntar jag för länge kanske väntan är förgäves. Jag kan inte ta livet för givet. Jag vill inte ta livet för givet. Det är alldeles för stort. Det är alldeles för värdefullt. Det är alldeles för allvarligt för att tas på allvar. Tänker jag rätt? Tänker jag fel? Vem vet? Vem bestämmer?