Ibland kan man höra någon säga att det märks hur mycket han/hon älskar....

Så vaksamt rädd att mista - och så svartsjuk.
Just det - .....eller...

Nej!

Svartsjuka har med rädsla och inte med kärlek att göra.

Det tragiska är att den som är mycket svartsjuk av rädsla för att förlora sin älskade, riskerar att göra precis det genom sitt destruktiva, kontrollerande beteende.

De allra flesta rädslor grundar sig någonstans i rädslan av att bli utan.
Utan kärlek, utan prylar, utan status, utan mat.
Eller att tvingas leva utan den man älskar.

Om man alltid går omkring och är rädd för att den man älskar ska lämna en - då har man glömt bort att älska sig själv.

För det är i kärleken till oss själva vi blir starka och besegrar rädslan.

Inte så att vi ska bli ett stort ego - det handlar inte alls om det.

Men vi måste inse att vi är värda kärlek - värda att bli älskade i så hög grad att vår bas inte påverkas ens av vad som händer mellan mig och den som betyder mest för mig.

Om jag  har hunit fram till den insikten så är det dessutom mycket mindre troligt att jag blir övergiven av den jag älskar.

undra om...
Jag hade tänkt på detta tidigare hade saker & ting varit annulunda eller var det så enkelt att det han sa just då faktiskt stämde?
för som sagt min sanning är ju inte alltid din sanning, och det som faktiskt är rätt för mej kanske inte häller är rätt för dej.
men jag kan inte låta blir att sluta grubbla på det vissa gånger, inte ofta man ser ut som ett jätte ? men denna gång så gjorde jag det, ett tag hade jag velat haft den kraften att bara skrika... STOOOOOPP vad är det som händer? sakta i backarna... PRATA MED MEJ!! men det var för sent... Var jag verkligen värd detta??
Detta kanske låter som om jag inte har gått vidare men helt ärligt Jopp det har jag,
klart jag saknar personen i fråga sjukt mkt, men hur det än blev så kommer han alltid vara en del utav mej
för den absoluta stora kärleken var tillsammans med honom.  så självklart så saknar jag honom dag som natt.